Tankar
Cancer. Vidriga ord. Vidriga jävla sjukdom. Usch. Jag hatar dig. Du är fan på riktigt det värsta som finns. Jag har vunnit över dig. Men ändå är du kvar på nått vis, även fast du är borta
så ligger jag ofta sömnlös och tänker på dig. Kommer du att komma tillbaka igen? Ta över min kropp igen? Kommer du göra så att jag får gå igenom samma helvete igen? Cellgifter,
blodprover, infektioner, öm kropp, illamående, äta mediciner, fundera över om jag ska bli frisk? Eller om det kan bli ännu värre? Du gör miggalen.
Ena sekunden lever jag livet, älskar det, andra sekunden funderar jag på om du ska komma och ta det ifrån mig, på ett eller annat sätt. Jag hatar dig, hatar det, hatar tankarna.
Jag hatar att vara rädd för dig.