Nu är den här igen. Rädlsan. Den som har hållit sig borta ett bra tag nu. Jag tog tag i livet och sökte nytt jobb som jag fick och som jag trivs så fruktansvärt bra på. Det är socialt och mycket rörelse, jag har något att göra hela tiden. Men i December,
runt jul, så har jag börjat få ett tryck på lungorna, jag blir andfådd för ingenting, tungandad, trött nästan jämt och jag svettas om nätterna. Symtom på min cancer. Tänkte i början att det bara är att skaka av sig, jag är nog lite förkyld, det försvinner.
Men det blir bara värre och värre... jag är så jävla rädd. Rädd att skiten har tagit över mig igen. Jag ringde Onkologen idag, ska få komma in imorgon för undersökning, provtagning och även röntgen lät det som. Jag är så tacksam att de tar mig på allvar,
att de lussnar och verkligen vill kolla upp allt och hjälpa mig igenom detta. Samtidigt är jag så jävla nervös. Martin följer med mig till sjukhuset och det känns skönt, hade nog aldrig pallat det själv..
Jag kollade på Tillsammans mot cancer-galan ikväll, fyfan vad jag känner igen mig i alla tankar och känslor, det är nästan vidrigt. Människor man aldrig träffat eller ens vetat existersr kan sätta ord på saker jag tänker och känner. Det är galet.
Men den är så fin, och det är så jävla mycket kärlek. Alla vill nå samma mål, utplåna den jävla äckliga cancern.
Vi får se om det blir någon sömn inatt, jag är så jäävla nervös så jag vet knappt vad jag heter..